Klockan är 2 mitt i natten och jag sitter fortfarande uppe och jag snackade med en bekant till mig som tror att "ensam är starkast", men är det verkligen så? Är vi som starkast när vi är ensamma? Du har litat på folk och gett dem ditt förtroende och sedan blivit stampad på. Jag vet hur det känns, been there. Jag brydde mig om folk och trodde att dem brydde sig om mig. Jag ställde upp för dem när dem behövde det men när jag behövde dem så stack dem. Sedan trodde jag att jag var som starkast som ensam. Jag var inte särskilt snäll mot en del människor, idag förstår jag inte att jag sa en del saker. Jag var nog rädd..rädd för att bli sviken igen. Och kanske därför en del ryggar tillbaka när dem träffar nya människor. Man vågar inte ge dem en chans för man tror att dem ska såra en.
Att man blir accepterad när man är elak låter bara konstigt i mina öron. Jag förstår inte riktigt hur en person kan vara elak mot någon och sedan må bra av det för man har blivit accepterad. Jag tycker verkligen inte om att såra folk och jag är hellre omtyckt än ogillad. Man kommer nog längre med att vara snäll och bry sig om människor. Det finns så många där ute som behöver hjälp och vi finns till för att hjälpa dem att ta sig ur det tänkandet och det livet. När man är elak mot någon så slår det inte bara på den personen utan det slår tillbaka mot dig också. Du samlar sedan på dig en massa sådant och faller sedan isär. Det är inte bra för någon. Varför ska vi leva i rädsla för att så fort vi öppnar upp oss för människor så stampar dem på oss? Vi förstör bara oss själva.

Detta inlägg skulle kuna bli riktigt långt så därför slutar jag nu och kanske återkommer till detta..