På sista tiden har det hänt en massa saker, både bra och mindre bra. När något bra händer blir man glad och man känner sig stark. När något mindre bra händer faller man ihop. Det känns som att ens kropp sakta dras isär. Det kan vara ord som sårar eller händelser som orsakar detta. Man vill visa sig glad inför andra, det är så dem är vana att se en, men på insidan döljer sig något mörkt och jobbigt. Man får panik, denna sortens panik går inte att se. På utsidan ser man lugn ut men på insidan pågår ett krig. Något sådant vill man inte visa, man vill inte att folk omkring ska se det som är jobbigt så därför gör man en mask som man sedan bär så att man inte ska se vad som egentligen visas i ansiktet. Efter ett tag med alla dem jobbiga sakerna blir kroppen utsliten, man känner sig som en gammal tant och hjärtat känns som en sten. Tung. Min kropp dras just nu isär. Den är så utsliten att den ruttnar...